Tears don't fall

Ska man aldrig sluta förvånas, eller är det meningen att det ska vara såhär? Ska man sluta ha förväntningar på dig? Ska jag behöva känna såhär varje gång du öppnar din mun? Ska du som fadersgestalt kunna säga vad som helst? Speciellt när jag snart är 20 år gammal, och får bestämma själv. Jag har så många gånger försökt få dig ut ur mitt liv, men du ligger kvar i mina ärr och sprättar upp dem igen, du vet verkligen vilka knappar du ska trycka på för att hålla mig fast. Jag är trött på att vara den lilla oskyldiga damen, som inte gjort något emot dig. Nu ska jag göra allt för att trotsa naturlagarna och inse att du inte behövde finnas för att jag skulle bli till. Jag klarar mig med den familj jag har, MIN familj.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0